Idag var första gången som jag flyttade till det här fosterhemmet då jag faktist kände att jag saknade min familj... Ja, det var det för det mesta bråk och psykisk och fysisk misshandel och jag kan inte flytta hem igen. Men jag saknar alla de bra stunderna och jag saknar mina syskon så det gör ont. mina syskon betyder allt för mig, utan dem kan jag inte leva.

Jag satt på golvet och grät som in i helvete för att allt blivit så fucked up hela tiden.

Saken var inte bättre att min bästa vän svikit mig så att vi inte ens är vänner längre.

jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte har självmordstankar.

Jag är inte benägen längre, men tänker dagligen på hur skönt det skulle vara att bara somna in och aldrig mer vakna. jag vill inte leva för evigt. någon gång hoppas jag att jag slutar existera för all evighet och aldrig mer kommer tillbaka.

Nämen hallå.

Idag ska jag träffa en kille, senare ska jag kanske träffa en tjejvän.

Älskar att vara social och träffa folk och kompisar.   

men ska göra mig iordning nu, så det blev bara det här rätt ointeressanta inlägget.

skriver mer sen, ha det bra.   

Nyvaken, heh...